Guldklimpen vår.

Dag för förlossningsberättelsen. Dagen D började med att jag vaknade två på natten med mensvärk. Ja tog panadol och varm dusch, rispåse o.s.v. Kände inte av några sammandragningar.
Märkte efter en stund att menvärken kom och gick med 10 min mellanrum ungefär, tänkte att eftersom att jag inte har sammandragningar samtidigt så är nog detta förvärkar.
På morgonen så fundera ja me Jocki om något var på G och vi diskutera saken fram och tillbaka om han sku far till jobbet och göra klart det sista eller inte. Sa att vi börjar iaf med en kort promenad. Kände för frisk luft. Hade klockat mina "sammandragningar" som fortfarande kändes som mensvärk på morgon. De växla mellan 4-6 min mellanrum. Vi gick på en promenad, då kände jag lite sammandragning samtdigit så att ja fick stå i still en stund. Prata me grannen på vägen in och konstatera att det säkert är något på G, iaf inom de närmaste dagarna.
Gick in, lästa att då sammandragningarna gör så ont att man inte kan prata utan endast måste koncentrera sig på att andas och stå framåtlutad, DÅ är det dags att åka in. Jag stod fortfarande och skratta och skämta me Jocki under mina värkar.
" ede nu ja sku måst platt håre och smink mig ifall vi åker in ikväll eller inatt? höhö"
Bild, tagen kvart före elva:


strax efteråt så gick vattnet. Brunt fosterfatten!
Jocki "ehm, ska vi fara in nu?"
Jag " oj skitt he e brunt!"
Jocki "du verkar ju int ha så sjukt"
Jag "nämen ja tror vi måst no fa å koll upp entå"
Kom int ti förlossningsalen. Sku ligg i still en halv timme, klara av att ligg i 15 min. Då konstatera de att jag är öppen 4cm.
"du lämnar in"
Whaaaaaaaaaat?
Ok. lite tidigare än planerat.
Fick lustgas, allt blev lite roligare med en gång och jag började prata om vårt nästa barn.

Till slut började sammandragningarna göra ordentligt onda och barnmorskan rekommenderade PCD (tror jag det heter)
Fick det, och all värk borta i två timmar och Jocki börja tyck att he "suger", då ja fick bedövningen var jag öppen 6 cm.
Till slut kl. 14.30 började jag känna av tyngdkänsla nertill och sku kanske behöva göra nr. 2? Så ja ringde på klockan och en annan barnmorska kom in. Då hon kontrollera så var jag helt öppen!
Skitt! Jag som tänkte att vi tidigast skulle åka till sjukhuset en 17-tiden på kvällen. Och nu ligger jag här och ska börja krysta.
Tre gånger han jag på "övningskrystningar" Tills hjärtljuden börja sjunk på lillen i magen.
Plöstligt, måste medge att allt detta blev som en dimma. Plöstligt så var det tre personer i rummet, varav en läkare som stod och "skrek" (åtm upplevdes det så) att du måst du KRYST KRYST KRSYT!! Jag hörd läkarn som var finsk som ja att "nä det här tar fö länge, bebisen måste ut NU". Hon tog fram sugklocka och montera fast den på barnets huvu, en stod och tyckte på magen och en tredje var beredd att ta emot.
Och då, plopp, så lossnar sugklockan, jag hör läkarn säga "Ei!" och upplever att alla i rummet får panik och så ser jag läkaren blick då hon ser på bebisens hjärtljud på skärmen. Jag tänkte "nu dör han!" och DÅ fick jag krafter från ingenstan och ut kom huvu, "hjälp mig med navelsträngen, HJÄLP mig med navelsträngen!" Hör jag. Lillkillen hade den ett varv runt halsen.
Ut kom en blå liten människa som inte skrek och sköterskan sa "den här krabaten behöver få syre" och gick ut ur rummet och därefter läkarn. Kvar lämna en sköterska som gav mig oxytocin så att moderkakan ännu sku komma ut.
Jag hamna i chock och bara fråga gång på gång om han lever.
Jocki lugna och sa att han had hört att han had spotta och fräst i korridoren.
"visst var det en pojke?" Fråga ja.
varken Jocki eller sköterskan hade sett könet.
Sköterskan sa att hon ska fråg om int pappan får kom och ta en bild fast något team häll på med honom i rummet brevid.
Och visst var det en pojke! Och han levde! Han hade svalt fostervatten och fått det i både magsäck och lungor.
Nu hade jag en bobba redan före förslossning och hann som tur få en ab-kur före han kom ut.
Värsta av hela förlossning upplevde jag nog var att bli sydd. andades lustgas som tills hela rummet snurra och ändå gjorde det fan så ont. Varken psykiskt eller mitt underliv var beredd på att killen sku kom så snabbt. Vi kom in kl. 11.30 och kl. 15.03 var han ute.

Först kl. 18 på kvällen fick vi träffa vår son första gången.


Han fick vara ett dygn i nasal, alltså hjälp med andningen men andades nog själv, fick antibiotika och en näsochmagslang som de gav mat i sedan då han kunder börja äta, fick först sockerdropp.
Sedan har han också fått ögoninflammation som vi sköter fortfarande som bästa hemma. Men det blir bättre dag för dag. Blev lite kortare dethär om va han har varit med om. Sätter några bilder istället.


Här var han bortkopplad från nasalen.

Äntligen hemma! Pappas famn är bäst, Jocki var även den första som fick ge mat via munnen åt lillkillen så han e ju favoriten efter det, Men jag ska ta igen det ;)

Han har minsann världens bästa pappa som kom till sjukhuset varje dag kl.9, for hem 22-23-tiden efter att ha fått natta lillen och får nu undvika kaffe för att inte få magsår. Bättre pappa finns inte! :)